1 år sedan...
Ett helt år har gått sedan Isak genomgick sin första operation endast 3 månader gammal och jag minns det som igår! Jag kommer aldrig att glömma tiden i Uppsala.
Den 18/5 2009 åkte vi ner till Akademiska sjukhuset och dagen efter, på min syster födelsedag, rullades våran lilla prins in i operationssalen, jätteglad var han, jättenervösa var vi.
Operationen gick över förväntan och allting såg bra ut tills morgonen därpå då allting bara gick fel, SÅ fel.
Likblek liten bebis med massor av blod i sängen och knappt något kvar i kroppen rullades han iväg till ultraljud, jag hade en stor klump i magen och var tvungen att gå in på toaletten för att ringa till mina föräldrar och berätta att nånting gått på tok, jag bara grät och grät, det fanns ingen hejd.
Det knackar på toalettdörren och utanför står Stefan tillsammans med läkaren som berättar att Isak snabbt måste in på akutoperation, vi halvsprang allihopa med prinsen avsvimmad i den lilla sjukhussängen.
Efter en lång väntan fick vi komma ner på uppvaket där jag satt brevid hans säng medans Stefan var på rummet för att äta.
Ögonen öppnas, helt tomma var dom, Isak blir stel som en pinne, maskiner börjar pipa, andningen börjar avta, krampanfall. Massor av läkare springer in för att rädda honom, jag får inte vara kvar i rummet utan hamnar i korridoren ensam, gråtandes, förvirrad, rädd!
Minuter långa som timmar, timmar långa som dagar. Det kändes som en evighet innan vi fick komma ner till neonatal/intensivvårdsavdelningen där prinsen låg med slangar fulla kroppen i samma rum som 500-grams bebisar som alla kämpade för sitt liv.
Våran 5-kilos bebis hade svällt upp 800 gram sen vi såg honom sist. Han var nedsövd och i väldigt dåligt skick.
Men allt eftersom dagarna gick så blev han bättre och efter 12 dagar inlåsta i en sjukhusbubbla fick vi äntligen åka hem med våran lilla kämpe.
Tyvärr får inte alla det. Jag kan inte tänka mig något värre än att förlora ett älskat litet barn.
Mammas hjälte
Ta ingenting för givet, Älska som om det inte fanns någon morgondag.
Livet är skört!
...Här finns inlägget jag skrev i Juli 2009...
tårarna bara rinner nu... Kämpe är han verkligen.
usch, man vill inte tänka så. men som du säger så vet man ju inte hur lång tid man har tillsammans. Men det är ju så lätt att man bara låter livet flyta förbi utan någon mening i det. Man måste tyvärr bli påmind.
Fy, jag skulle dö om nått hände Melisia.
jag blir alldeles tårögd när jag läser detta. Ni har definitivt en liten kämpe som orkade ta sig igenom detta. Stor kram till er alla!
Vilken fin blogg du har!
Tårarna rinner och jag kan antagligen bara känna en bråkdel av den smärta ni måsta ha känt då Isak rullades iväg från er in till operationen.
Jag hoppas verkligen att han får vara frisk och må bra nu, så att ni slipper mera smärta i hjärtat! Lyckopuffar till Isak
