Sorg
Tittade på Greys Anatomy igår och som vanligt så sprutade tårarna, jag kan inte tänka mig hur det känns att förlora ett älskat litet barn, och hur man går vidare i sorgen, usch...
Men jag vet hur det känns att inte veta om ens lilla son kommer att överleva eller inte, och det är något jag hoppas att alla slipper vara med om! Som ett knivhugg rakt in i hjärtat, du får ingen luft, kan inte se för alla tårar, att känna sig så hjälplös och bara stå och se på när lilla älsklingen försvinner och främmande människor gör allt i deras makt för att hjälpa honom, vi var tvungen att gå igenom det i några dagar, hur klarar man då en livstid?!
Det går inte en dag utan att jag tänker tillbaka, och inte en dag utan att jag inser hur lyckligt lottad vi faktiskt är som fick behålla våran son på jorden!
Stefan skrattade åt mig när lilla blödiga jag kom ut från sovrummet alldeles tårögd över en tv-serie men sanningen är ju den att tragedier sker hela tiden även i verkliga livet!
Så ta vara på nuet för man vet aldrig när den ljusa vardagen byts ut mot evigt mörker!
Barn är kärlek!
nä, vill inte ens föreställa mig känslan.
Tårarna kom av att bara läsa ditt inlägg.. Du är inte ensam om att vara blödig.
